Finska för idioter

Innan jag kom till Finland kunde jag säga "yksi", "kaksi", "kolme", "lintu", "laulu" och "kaikki". 1,2,3 kan alla barn. För det låter så roligt. De där sista är jag helt säker på var jag lärde mig, och när, men det är irrellevant. I princip det första jag gjorde efter att ha flyttat in i mitt 50-talsstudentrum och sålt min själ till Mannen I Luckan som tog emot terminsanmälningarna var att anmäla mig till en kurs i finska.

"Finnish as a foreign language, level 1." Förnedring! Ja, hej jag är utlänning, nej, jag kan inte gå in på nivå två för jag är jätte, jättedålig. Men vad gör man? Min första finska cykel inhandlades ju för helvete med hjälp av universaltermer, ljudeffekter och yvigt kroppsspråk! Målet var att i alla fall, inom en överskådlig framtid, kunna köpa en cykel utan att behöva göra bruk av ytterligare förnedrande gestikulering. Högpresterare eller inte - det var bara att svälja hårt och snällt ignorera den sura nybörjarsmaken. Nu jävlar.

Första lektionen var en studie i hur man faller från dåligt självförtroende till sämre utan att behöva göra någonting själv. En lärare med duktigt kaxig uppsyn, ett rum fullt av "Hello-I've-been-living-in-Finland-for-X-years-already"-typer och en onaturligt stor, vit tavla som skrek obegripligheter som "MINUN NIMENI ON....", "OLEN ... VUOTIAS" och "TULEN .....-STA" åt mig i två timmar kändes då som mer än nog för att börja överväga att göra Mia sällskap i Australien i stället.

Men fan vet att jag belönats med lite mera envishet än så och nu vet jag att:
Minun nimeni on... betyder Mitt namn är...
Olen... vuotias betyder Jag är ... år gammal
Tulen Ruotsista betyder Jag kommer från Sverige

Inflyttning

Det är trots allt ganska exakt ett år sedan flytten till Åbo ägde rum. Perspektiv gör det lättare att berätta. Kanske. Men jag är fortfarande ursprungligen helsvensk, är fortfarande student vid ett universitet i ett land som inte är mitt och utsätter fortfarande dagligen mig själv och andra för alla likheter och olikheter. Elakheter och tokigheter. De där som man lär sig att älska och avsky. De där som trots allt gör att man vill bli en del av det vackra.

Inte är det så speciellt egentligen. Jag flyttade också norrut efter studenten. Vissa hamnade i Linköping andra i Umeå eller Stockholm. Jag åkte till Finland. 266,71 km öster om Stockholm och jag är fortfarande närmare den svenska huvudstaden än de gymnasiepolare som åkte 718,89 km till Bergen i Norge. I-land som i-land. Vinterväglag och regniga somrar på 5graderE eller 22graderE - det kan kvitta. Men finnen säger inte "Goddag" och ser blond och söt ut.

Han säger "Terve" och inte nödvändigtvis med ett leende. Och det är jättevackert!