(P) å andra sidan.. (Östersjön).

Som en sorts fortsättning på förra inlägget.

Det finns egentligen bara en riktig orsak till varför historia känns mera levande i Finland än i Sverige. Finland äger verkligt stora, livsavgörande och riktiningsbestämmande historiska händelser och människorna som upplevde dessa finns fortfarande i livet. Sådant är fakta och ingenting som behöver ägnas mera tankeverksamhet än vad det krävs att låna Gustavsons "Nordens historia" från lämpligt bibliotek... och att läsa den.

Jag var ute och gick för någon vecka sedan och förundrades över vilken funktion den här historien egentligen har i exempelvis Åbo. En vacker stad som har massvis med offentlig konst och vackra statyer uppställda till höger och vänster. Någonstans i mitt undermedvetna förväntade jag mig att en betydande mängd ska vara bunden till händelserna 1939-1944. Varför?

Jo. Är det någon mer som minns den här? Jag gick väl i sent mellanstadie eller högstadiet när den här ångestframkallande publikationen plötsligt låg i alla rastrum och på alla katedrar och hägrade. Någon av mina lärare sa att "vi ska läsa den här för att minnas och förstå varför detta aldrig får ske igen". Det står förövrigt också i boken. Som svensk blev man alltså, som jag upplever det idag, fostrad att utöva ett sådant medlidande med världskrigets och förintelsens offer att det konstant balanserade på gränsen till skuld. Kände man inte detta medlidande, ja då förväntades man skämmas av den orsaken. Som ung och helt obekant med begrepp som "härskartekniker", "källkritik" och "historiebruk" blev man jävligt skrämd av all denna ondska och all denna skuld och frågade inte så mycket. Bland annat därför antog jag, sorgligt nog, att även Åbo - en stad i krigets mitt - i all sin vårgrönska skulle gråta och låta kriget kräva melankolisk uppmärksamhet. Men det gör de inte.

Jag bör väl säga att det är det en självklarhet att alla länder, direkt involverade eller inte, har sina egna sätt att processera Andra världskriget. Vad jag förundras över att den personliga historien är så värdefull i Finland, hur detta står i proportion till den offentliga historien och hur nytt det (fortfarande) känns för mig. Varje familj här har sin egen berättelse från kriget. Farfar sköt åtta ryssar, mormor förband hans sår. Vissa berättar medan andra håller tyst livet ut, men alla minns. Det finns ståtliga monument över kriget i alla Finska städer, även de minsta byarna, men de är inte tillnärmelsevis så dramatiska som den bild många har i Sverige - trots att det enligt all logik var fan så mycket mer dramatiskt här! Men istället för att vältra sig i ångest, panik och skuld så vilar man, kanske, i sin vunna trygghet istället. Finland försvarade sin frihet och vann den och det var jävligt och nattsvart, kostsamt och smärtsamt men det spelade roll och det är tillräckligt nyligen inträffat och tillräckligt levande för att de kollektiva minnet ännu ska präglas av någonsorts stolt ödmjukjet.

Jag har inte funderat färdigt riktigt. Det är en skild fråga varför man som svensk måste ta på sig extra mycket av världen, bara för att vi inte har någon egen historia att ty oss till och kalla vår. Men det är tokviktigt, tror jag, att i något skede reflektera över det. Sen att finnarnas uppdämdhet, leder till en hel del psykologiska och sociala otrevligheter som jag inte är sotis på... om det beror på krig eller karelska vintrar låter jag var osagt.

Orsakssamband

Jag har funnit en tendens hos mig själv. (Det är alltid lika roligt när man inser att man håller på med en sak och efter ett par minuters grubblande förstår sig på.) Jag studerar historia. Det där tråkiga ämnet i grundskolan som bara var årtal, årtal, årtal, ruttna ärtsoppskungar och en och annan gyttjig skyttegrav. På senaste tiden har jag skrivit ett litet forskningsarbete. I praktiken betyder detta att man sitter och mentalt förflyttar sig. Det sker likt en sinnlig föryngring, att lefva som hon läser, whar bokstav likt en secunde. Det råkar vara det bästa jag vet (ungefär som chokladglass och en iskall Sommarcarlsberg på en tysk gräsmatta). Det är bara det att den här gången har det resulterat i ett akut och snudd på outtömligt behov av att förkovra mig i nutiden.

När dagens mera tvugna tarv är avklarat sätter jag mig vid datorn. Ibland börjar dessa nutidsexkursioner på någon av de stora svenska dagstidningarnas hemsidor (SVD, DN, GP eller Sydsvenskan). Då kan det vara artiklar som denna, denna, denna eller kanske den här som jag fastnar vid. Media borttaget så brukar den här typen, tillsammans med till exempel Helena och diverse andra normalsunda bloggare kunna väcka spännande frågor som kräver uttömmande och snabba svar. Sedan sitter jag så många timmar som jag känner mig underhållen av att läsa sida upp och sida ner, titta på svtplay och fuska på YouTube, läsa foruminlägg efter foruminlägg och försöker skapa mig en bild av de olika åsikter, känslor och argument som cirkulerar i det svenska medvetandet.

Det är dock inte för mig självändamålsenligt att fördjupa mig i diverse mindfucks som Knutby, Anna Odell eller melodifestivalskandaler. Det är klart att jag njuter! Jag lär mig om viktiga saker och att saker är viktiga. Små saker, stora saker, orsaker. Jag roas och förargas och grunnar och pusslar och funderar. Men jag sover inte bättre för att jag fått det bekräftat att Zlatan borde låsas in. Så varför?

När man levt i dåtiden ett tag och tycker sig vet allt om en yngre adelherres liv och verkande i det tidiga 1800-talets Åbo så känns de där sakerna plötsligt väldigt meningslösa om det inte lett till någonting. Hur hamnade vi här? Vad gjorde vi med alla de tankar efter de först tänkts? Jätteroligt! Men ännu mera intressant: var fan är vi? Den direkta orsaken till min jakt på samtid är min hjärna försöker tala om för mig att det passar ihop. Då och nu ska liksom vara skarvlöst. Jag upptäcker ett fenomen eller en rörelse som jag intresseras av. (Antingen för att jag gillar det men allra oftast för att jag får nervfel på grund av vad jag hör.) Och jag gräver och tänker att snart kommer det, den måste finnas där, fogen. Någon jag kan relatera till, någonting jag kan förstå, ett uppslag som hänger ihop och inte enbart är förankrat i människors tro på att världen skapades ungefär 1987 kring bolån och poplobbyister.

Troligen försöker jag undermedvetet skapa mening i det håller på med. För ibland, inte alltid men ibland, känns det svårt att lära sig trivas som bakåtblickare i Sverige där en närvarande historia är lika borta som den billiga capuccinon. Man vill gräva ner Malmös Karl XII-staty för hans synder samtidigt som Sverigedemokraterna är på framfart och ingen ser sambandet! Men jag ska lära känna min fiende. Historiebruk på samtidens villkor.

(Även om jag fasthåller att jag aldrig kommer kunna argumentera ofärgat med frikyrkofjantar eller radikala feminister. Så det så.)