När dagens mera tvugna tarv är avklarat sätter jag mig vid datorn. Ibland börjar dessa nutidsexkursioner på någon av de stora svenska dagstidningarnas hemsidor (SVD, DN, GP eller Sydsvenskan). Då kan det vara artiklar som denna, denna, denna eller kanske den här som jag fastnar vid. Media borttaget så brukar den här typen, tillsammans med till exempel Helena och diverse andra normalsunda bloggare kunna väcka spännande frågor som kräver uttömmande och snabba svar. Sedan sitter jag så många timmar som jag känner mig underhållen av att läsa sida upp och sida ner, titta på svtplay och fuska på YouTube, läsa foruminlägg efter foruminlägg och försöker skapa mig en bild av de olika åsikter, känslor och argument som cirkulerar i det svenska medvetandet.
Det är dock inte för mig självändamålsenligt att fördjupa mig i diverse mindfucks som Knutby, Anna Odell eller melodifestivalskandaler. Det är klart att jag njuter! Jag lär mig om viktiga saker och att saker är viktiga. Små saker, stora saker, orsaker. Jag roas och förargas och grunnar och pusslar och funderar. Men jag sover inte bättre för att jag fått det bekräftat att Zlatan borde låsas in. Så varför?
När man levt i dåtiden ett tag och tycker sig vet allt om en yngre adelherres liv och verkande i det tidiga 1800-talets Åbo så känns de där sakerna plötsligt väldigt meningslösa om det inte lett till någonting. Hur hamnade vi här? Vad gjorde vi med alla de tankar efter de först tänkts? Jätteroligt! Men ännu mera intressant: var fan är vi? Den direkta orsaken till min jakt på samtid är min hjärna försöker tala om för mig att det passar ihop. Då och nu ska liksom vara skarvlöst. Jag upptäcker ett fenomen eller en rörelse som jag intresseras av. (Antingen för att jag gillar det men allra oftast för att jag får nervfel på grund av vad jag hör.) Och jag gräver och tänker att snart kommer det, den måste finnas där, fogen. Någon jag kan relatera till, någonting jag kan förstå, ett uppslag som hänger ihop och inte enbart är förankrat i människors tro på att världen skapades ungefär 1987 kring bolån och poplobbyister.
Troligen försöker jag undermedvetet skapa mening i det håller på med. För ibland, inte alltid men ibland, känns det svårt att lära sig trivas som bakåtblickare i Sverige där en närvarande historia är lika borta som den billiga capuccinon. Man vill gräva ner Malmös Karl XII-staty för hans synder samtidigt som Sverigedemokraterna är på framfart och ingen ser sambandet! Men jag ska lära känna min fiende. Historiebruk på samtidens villkor.
(Även om jag fasthåller att jag aldrig kommer kunna argumentera ofärgat med frikyrkofjantar eller radikala feminister. Så det så.)
Det är dock inte för mig självändamålsenligt att fördjupa mig i diverse mindfucks som Knutby, Anna Odell eller melodifestivalskandaler. Det är klart att jag njuter! Jag lär mig om viktiga saker och att saker är viktiga. Små saker, stora saker, orsaker. Jag roas och förargas och grunnar och pusslar och funderar. Men jag sover inte bättre för att jag fått det bekräftat att Zlatan borde låsas in. Så varför?
När man levt i dåtiden ett tag och tycker sig vet allt om en yngre adelherres liv och verkande i det tidiga 1800-talets Åbo så känns de där sakerna plötsligt väldigt meningslösa om det inte lett till någonting. Hur hamnade vi här? Vad gjorde vi med alla de tankar efter de först tänkts? Jätteroligt! Men ännu mera intressant: var fan är vi? Den direkta orsaken till min jakt på samtid är min hjärna försöker tala om för mig att det passar ihop. Då och nu ska liksom vara skarvlöst. Jag upptäcker ett fenomen eller en rörelse som jag intresseras av. (Antingen för att jag gillar det men allra oftast för att jag får nervfel på grund av vad jag hör.) Och jag gräver och tänker att snart kommer det, den måste finnas där, fogen. Någon jag kan relatera till, någonting jag kan förstå, ett uppslag som hänger ihop och inte enbart är förankrat i människors tro på att världen skapades ungefär 1987 kring bolån och poplobbyister.
Troligen försöker jag undermedvetet skapa mening i det håller på med. För ibland, inte alltid men ibland, känns det svårt att lära sig trivas som bakåtblickare i Sverige där en närvarande historia är lika borta som den billiga capuccinon. Man vill gräva ner Malmös Karl XII-staty för hans synder samtidigt som Sverigedemokraterna är på framfart och ingen ser sambandet! Men jag ska lära känna min fiende. Historiebruk på samtidens villkor.
(Även om jag fasthåller att jag aldrig kommer kunna argumentera ofärgat med frikyrkofjantar eller radikala feminister. Så det så.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar