Karmaiseva

Jag och Anna går längs gatan, nedåt. Vi ska gå till frisören, en lyx studenter sällan unnar sig. Vi vet att det inte kommer bli så dyrt den här gången för på skylten står det "Leikkaus 14€". Vi skrattar lite och inser att kvalitén kan komma att bli lidande men skakar bort känslan av obehag. Inne i butiken finns två personer. Den ena hukar bakom disken, gör väldigt lite väsen av sig. Den andre är en ung, mörkhårig man som på halvknagglig finska avslutar arbetet med kunden han just hjälpt. Det ser inte så illa ut, även om kunden är en medelålders man och inte borde vara någon vidare referens. Jag släpper ner axlarna en aning. Anna går fram till disken och anmäler sig. Hon talar finska så att jag inte förstår men betydelsen bakom orden är uppenbar. Hon sätter sig i stolen framför den hukande personen, nu ståendes upprätt bakom Anna. Det är en kvinna i 35-årsåldern. Anna fortsätter kommunicera på finska men jag märker hur hon börjar staka sig och får problem då hon måste bli precis. Alla de där små orden som bara har med hår och frisyrer att göra. Hur förklarar man för svåra begrepp med hjälp av andra begrepp? Plötsligt hör jag hur de övergår till att tala svenska och allting börjar flyta. Jag inser att det där med 14€ börjar låta som ett verkligt fynd med tanke på att man här verkar kunna få service på sitt eget språk. Jag skänker en tanke åt Annas fallna hårtestar, dessa modiga proteinkedjor. Jag lutar mig tillbaka och låtsas läsa i en finsk skvallertidning.

Det är min tur. "Du får bara ta jätte, jättelite" säger jag och visar ca 2,5 cm mellan tummen och pekfingret (fast bokstavligen). Hon ler lite med mungipan och kontrar med 5 cm. Suck. "Okej då. Jag förstår." Sen säger jag inte så mycket utan stirrar ilsket och sammanbitet på saxen en stund. Slutligen förlikar jag mig med vad som komma skall och väljer att småprata lite istället. "Du talar svenska riktigt bra, hur kommer det sig?" undrar jag ärligt. Hon svarar inte mig, utan i telefon. Efter någon minut svarar hon mig att hon har två barn som är på väg hem själva från skolan. "Inga problem", nickar jag och stirrar på handen som separerar mig från mina hårtoppar. Hon berättar att hon bott i Sverige. Hon har familj i Linköpingstrakten. Mamma, pappa, syskon, syskonbarn. "Åh, okej" säger jag och tänker att lite harmlösa komplimanger, i brist på kommunikativ inspiration, inte kan skada och försöker vara trevlig genom att fortsätta med "det är en ganska fin stad! Åker du dit ofta?" "Nej" blir svaret.

Hur det än kom sig så kröp det under det korta samtalet, nu ett gott år och lite till sedan, fram att hon inte får åka till Sverige, att hon befinner sig här därför att hon blev utvisad. Hon studerar heltid vid den svenskspråkiga yrkeshögskolan och jobbar. Jag mådde dåligt då. Det var aldig min avsikt att snoka och jag tror att det var första gången jag träffat någon som på allvar drabbats av politik som ingen förstår. Jag satt där mitt i all separation och ångest som fyllde rummet snabbare än löpeld och kunde inte säga så mycket. Vad fan säger man? Tanken på att vara på en plats man inte vill vara för att man blivit bortjagad från en annan plats där man inte egentligen heller ville vara men kändes okej för att ens familj finns där men som ändå inte är hemma är ungefär lika svår att greppa som den här toklånga meningen.

En oönskad mind-boggle när jag egentligen bara hade lust att oroa mig över hur resultatet av engelsk kommunikation med en invandrare i Finland skulle komma att synas på mitt hår.

Lauantain kaunein

Att dra iväg till Helsingfors på en lördagskväll är ungefär lika enkelt som att spontant smita över till Köpenhamn från Malmö. Har man lite planering och flyt kan man inom 2,5 timmar från kvällens början finna sig själv utanför Tavastia med ett par Karhu innanför bröstbenet och en grön, högblank konsertbiljett i näven, sådär 10 minuter in i Rotten Sounds set. Man hör dem inte, men man vet det. Dels alla runt om sig - det är liksom den kollektiva sinnesstämningen som är så hemskt påtaglig. Talet riktas mot andra men all kroppslig energi är riktad mot dörren, även från de som står stilla. Om man är uppmärksam kan man dra samma slutsats utifrån mängden öl och Jägermeister som hunnit spillas på folks skor - låt den stå i direkt proportion mot antalet minuter sedan insläpp - och nu svävar omkring och viskar lovande om kvällens möjligheter. Slutligen förnimmer man det helt konkret i fotsulorna - en svagt pulserande bas som skapar ringar på vattnet - både i Helsingfors vattenledningssystem men också på insidan hos alla som förstår.

Jag vill inte vara ovän med säkerhetsvakterna när jag är på konsert. Jag vill inte betrakta dem som någon bromskloss, motsträviga väktare av en annan kultur, fienden eller ens som tråkiga paragrafryttare. I det här fallet skulle jag väl snarare påstå att de rider på på tok för höga hästar och ägnar all energi, troligtvis genererad från missriktat självhat eller liknande psykologisk referens, åt att bokstavligen skrika åt folk. De huserar normalt i garderoben (kanske deras behov att kompensera för något tog sin början redan i denna olyckliga geografiska placering) och är de första man möter efter dörrvakten. Där tar de betalt. 2,50€. För vad? "Security, medical attention and everything else you do here." Direkt citerat ur munnen på Ladugårdsdörr Nr. 1.

Jag kan inte låta bli att dekonstruera ett sådant uttalande av den enkla anledningen att det gör mig fittigt sur att behöva punga ut obligatoriska avgifter när jag redan lämnat ifrån mig min biljett. "Security." Tavastia är troligtvis för tillfället Helsingfors mest legendariska och populära rockklubb och har öppet varje dag i veckan. Ge vakterna en vettig lön så att de slipper skrämma av folk 1000€ per kväll! Hur långt räcker 500€ per skalle anyway? "Medical attention." Den dag ställen som Tavastia erbjuder ett par stygn, fixar en axel som farit ur led eller erbjuder ens en Panodil på plats ska jag med glädje betala 2,50€. Om jag behöver det! Faktum är att jag förstår inte ens vad han menar.

Dock, min viktigaste punkt: "Everything else you do here." Driver man någon form av nöjesverksamhet, som dessutom på regelbunden basis involverar metalheads får man räkna med ett visst behov av underhåll. Det kan väl inte komma som en nyhet för någon. Alla andra ställen verkar ha insett det praktiska i att inkludera sådana avgifter i biljettpriset. Personligen skulle jag tycka det vore mycket roligare att ge pengarna för själva giget direkt i handen på Tony Foresta. Tydligen måste jag tyvärr då dela ut mynt i tusen riktningar för att försörja alla andra funktioner i konsertorganismen. Nämnde jag att vissa av dem dessutom är renodlade rövhål? Otrevligt, orutinerat, opraktiskt.

Sen fick jag en cider och en till. Större delen av Östra Nylands Metallbrigad ställde upp för intensivövning och begav sig tillsammans med en broderlig Åbostyrka ner i folkhavet. Disfear satte oss ordentligt på plats och vi fann att världen uppnått balans igen. Väggarna kan kanske inte bli våra men allt därinnanför ägdes av oss, vår extas och uttryck för beundran. Vi stod sen där och balanserade bäst det gick i virvlande cirkelrörelser och konstant absorberade av rörelseenergi från det energikluster som typerna utanför bara skulle känna som en lätt dragningskraft eller gravitation, likt patiklarna i gymnasiefysiken. Inte för att det fanns något kommunalt avfall kvar där ute.