Lauantain kaunein

Att dra iväg till Helsingfors på en lördagskväll är ungefär lika enkelt som att spontant smita över till Köpenhamn från Malmö. Har man lite planering och flyt kan man inom 2,5 timmar från kvällens början finna sig själv utanför Tavastia med ett par Karhu innanför bröstbenet och en grön, högblank konsertbiljett i näven, sådär 10 minuter in i Rotten Sounds set. Man hör dem inte, men man vet det. Dels alla runt om sig - det är liksom den kollektiva sinnesstämningen som är så hemskt påtaglig. Talet riktas mot andra men all kroppslig energi är riktad mot dörren, även från de som står stilla. Om man är uppmärksam kan man dra samma slutsats utifrån mängden öl och Jägermeister som hunnit spillas på folks skor - låt den stå i direkt proportion mot antalet minuter sedan insläpp - och nu svävar omkring och viskar lovande om kvällens möjligheter. Slutligen förnimmer man det helt konkret i fotsulorna - en svagt pulserande bas som skapar ringar på vattnet - både i Helsingfors vattenledningssystem men också på insidan hos alla som förstår.

Jag vill inte vara ovän med säkerhetsvakterna när jag är på konsert. Jag vill inte betrakta dem som någon bromskloss, motsträviga väktare av en annan kultur, fienden eller ens som tråkiga paragrafryttare. I det här fallet skulle jag väl snarare påstå att de rider på på tok för höga hästar och ägnar all energi, troligtvis genererad från missriktat självhat eller liknande psykologisk referens, åt att bokstavligen skrika åt folk. De huserar normalt i garderoben (kanske deras behov att kompensera för något tog sin början redan i denna olyckliga geografiska placering) och är de första man möter efter dörrvakten. Där tar de betalt. 2,50€. För vad? "Security, medical attention and everything else you do here." Direkt citerat ur munnen på Ladugårdsdörr Nr. 1.

Jag kan inte låta bli att dekonstruera ett sådant uttalande av den enkla anledningen att det gör mig fittigt sur att behöva punga ut obligatoriska avgifter när jag redan lämnat ifrån mig min biljett. "Security." Tavastia är troligtvis för tillfället Helsingfors mest legendariska och populära rockklubb och har öppet varje dag i veckan. Ge vakterna en vettig lön så att de slipper skrämma av folk 1000€ per kväll! Hur långt räcker 500€ per skalle anyway? "Medical attention." Den dag ställen som Tavastia erbjuder ett par stygn, fixar en axel som farit ur led eller erbjuder ens en Panodil på plats ska jag med glädje betala 2,50€. Om jag behöver det! Faktum är att jag förstår inte ens vad han menar.

Dock, min viktigaste punkt: "Everything else you do here." Driver man någon form av nöjesverksamhet, som dessutom på regelbunden basis involverar metalheads får man räkna med ett visst behov av underhåll. Det kan väl inte komma som en nyhet för någon. Alla andra ställen verkar ha insett det praktiska i att inkludera sådana avgifter i biljettpriset. Personligen skulle jag tycka det vore mycket roligare att ge pengarna för själva giget direkt i handen på Tony Foresta. Tydligen måste jag tyvärr då dela ut mynt i tusen riktningar för att försörja alla andra funktioner i konsertorganismen. Nämnde jag att vissa av dem dessutom är renodlade rövhål? Otrevligt, orutinerat, opraktiskt.

Sen fick jag en cider och en till. Större delen av Östra Nylands Metallbrigad ställde upp för intensivövning och begav sig tillsammans med en broderlig Åbostyrka ner i folkhavet. Disfear satte oss ordentligt på plats och vi fann att världen uppnått balans igen. Väggarna kan kanske inte bli våra men allt därinnanför ägdes av oss, vår extas och uttryck för beundran. Vi stod sen där och balanserade bäst det gick i virvlande cirkelrörelser och konstant absorberade av rörelseenergi från det energikluster som typerna utanför bara skulle känna som en lätt dragningskraft eller gravitation, likt patiklarna i gymnasiefysiken. Inte för att det fanns något kommunalt avfall kvar där ute.