Karmaiseva

Jag och Anna går längs gatan, nedåt. Vi ska gå till frisören, en lyx studenter sällan unnar sig. Vi vet att det inte kommer bli så dyrt den här gången för på skylten står det "Leikkaus 14€". Vi skrattar lite och inser att kvalitén kan komma att bli lidande men skakar bort känslan av obehag. Inne i butiken finns två personer. Den ena hukar bakom disken, gör väldigt lite väsen av sig. Den andre är en ung, mörkhårig man som på halvknagglig finska avslutar arbetet med kunden han just hjälpt. Det ser inte så illa ut, även om kunden är en medelålders man och inte borde vara någon vidare referens. Jag släpper ner axlarna en aning. Anna går fram till disken och anmäler sig. Hon talar finska så att jag inte förstår men betydelsen bakom orden är uppenbar. Hon sätter sig i stolen framför den hukande personen, nu ståendes upprätt bakom Anna. Det är en kvinna i 35-årsåldern. Anna fortsätter kommunicera på finska men jag märker hur hon börjar staka sig och får problem då hon måste bli precis. Alla de där små orden som bara har med hår och frisyrer att göra. Hur förklarar man för svåra begrepp med hjälp av andra begrepp? Plötsligt hör jag hur de övergår till att tala svenska och allting börjar flyta. Jag inser att det där med 14€ börjar låta som ett verkligt fynd med tanke på att man här verkar kunna få service på sitt eget språk. Jag skänker en tanke åt Annas fallna hårtestar, dessa modiga proteinkedjor. Jag lutar mig tillbaka och låtsas läsa i en finsk skvallertidning.

Det är min tur. "Du får bara ta jätte, jättelite" säger jag och visar ca 2,5 cm mellan tummen och pekfingret (fast bokstavligen). Hon ler lite med mungipan och kontrar med 5 cm. Suck. "Okej då. Jag förstår." Sen säger jag inte så mycket utan stirrar ilsket och sammanbitet på saxen en stund. Slutligen förlikar jag mig med vad som komma skall och väljer att småprata lite istället. "Du talar svenska riktigt bra, hur kommer det sig?" undrar jag ärligt. Hon svarar inte mig, utan i telefon. Efter någon minut svarar hon mig att hon har två barn som är på väg hem själva från skolan. "Inga problem", nickar jag och stirrar på handen som separerar mig från mina hårtoppar. Hon berättar att hon bott i Sverige. Hon har familj i Linköpingstrakten. Mamma, pappa, syskon, syskonbarn. "Åh, okej" säger jag och tänker att lite harmlösa komplimanger, i brist på kommunikativ inspiration, inte kan skada och försöker vara trevlig genom att fortsätta med "det är en ganska fin stad! Åker du dit ofta?" "Nej" blir svaret.

Hur det än kom sig så kröp det under det korta samtalet, nu ett gott år och lite till sedan, fram att hon inte får åka till Sverige, att hon befinner sig här därför att hon blev utvisad. Hon studerar heltid vid den svenskspråkiga yrkeshögskolan och jobbar. Jag mådde dåligt då. Det var aldig min avsikt att snoka och jag tror att det var första gången jag träffat någon som på allvar drabbats av politik som ingen förstår. Jag satt där mitt i all separation och ångest som fyllde rummet snabbare än löpeld och kunde inte säga så mycket. Vad fan säger man? Tanken på att vara på en plats man inte vill vara för att man blivit bortjagad från en annan plats där man inte egentligen heller ville vara men kändes okej för att ens familj finns där men som ändå inte är hemma är ungefär lika svår att greppa som den här toklånga meningen.

En oönskad mind-boggle när jag egentligen bara hade lust att oroa mig över hur resultatet av engelsk kommunikation med en invandrare i Finland skulle komma att synas på mitt hår.