I Finland är vissa persones identitet bara ett kulturarv?

Under seminariet för skrivandet av min kandidatuppsats i historia krävde min handledare för någon vecka sedan att jag skulle inkludera åtminstone en källa som är på finska. Märk vid min förvåning då jag inte är från Finland eller har några finskspråkiga i släkten. Nog för att jag gillar och har lätt för språk men det är långt till den dag jag kommer kunna tillgodogöra mig en veteskaplig text på finska. "Det är minsann dags att du lär dig", hette det.

Den här attityden är väldigt vanlig gentemot finlandssvenskar. De flesta lärare vid akademin är själva födda med svenska som modersmål men har på ett eller annat sätt lärt sig finska tillräckligt bra för att kunna hänga med i den vetenskapliga utvecklingen, debatter och därmed givetvis allt annat. De förväntar sig att studenterna gör det samma. Finland har två officiella språk och man måste som infödd läsa båda i skolan, oavsett modersmål men kravet på att de svenskspråkiga ska lära sig finska är otaliga gånger högre då de enbart utgör 6% av befolkningen numera.

Personligen skulle jag egentligen vilja stödja den tvåspråkiga linjen eftersom det är min fasta övertygelse att språk i många avseenden är direkt likställt personlig utveckling. Om man som svenskspråkig lär sig t.ex. finska, som ju bygger på en helt annan struktur, tror jag att man berikar sin världsuppfattning och begreppsrikedom. Genom att lära sig att beskriva sin omvärld i en ordning och med ord som kanske inte finns i det ena eller andra språket ökas förståelsen av det vi försöker beskriva och en fantastisk bredd ges det redan öppna sinnet. I den virituella världen eller över en öl skulle jag troligtvis beskriva det som "ett episkt exempel på winwin."

Men jag inser också att det inte är så enkelt. Det är lätt att tro att man får finskan automatiskt bara för att man bor i Finland men faktiskt, i de delar av Finland som klassas som svenskspråkiga är svenskan vanligare än i Sverige. Under hot om utrotning och stundande språklig död samlas man dessutom tätare ihop och stänger finskan ute. På samma sätt har jag hört finskspråkiga tala om svenskan. "Varför?" säger båda sidor, och hänvisar till att de i sina egna miljöer aldrig stöter på det andra språket. Vad hände då med de två officiella språken? Betyder det ingenting i den här frågan? För de finskspråkiga, nej. För de svenskspråkiga används lagen som ett medel med vilket man kan kräva betjäning och service på sitt modersmål, t.ex. på sjukhus. Inte för att det fungerar - vi har försökt.

Den här typen av konflikt är svår att greppa och sätta mig in i på ett emotionellt plan. Sverige är enhetligt. Vi har genom åren fått hemskt mycket inflyttning av andra grupper men om man bortser från dem och i tanken isolerar allt som ingår hos svenskarna i den svenska mentaliteten så är denna ytterst homogen; kultur, historia, språk, utseende och levnadsvanor - version 1.0. I Finland är den inte det.

Det handlar givetvis om identitet. Det är ett slitet, kulturelitistiskt uttryck, jag vet. Hur gärna jag än skulle vilja sätta mig in i finsk litteratur gällande psykologisk socialhistoria så kan jag inte det. Det är omöjligt. Saken är bara det att för en infödd Närpes- eller Vasabo kan det vara precis lika svårt. Jag kan alltid skylla ifrån mig och säga "hallå, ursäkta och förlåt men nej. Jag är rikssvensk och språkligt förtappad jämfört med en intelligent, tvåspråkig professor som du själv" och skratta bort saken. Finlandssvenskar kan inte det. Det ska bo här, leva här, fungera här och känna sig hemma här. När överheten då kommer, ser ner på en och uttalar krav på något så komplext som förtryckandet av det egna modersmålet, skulle inte vem som helst kunna få en känsla av hopplös förvirring? Jag talar inte om nationalitet eller nationalism. Alla i Finland är finnar och de hejar alltid på Finland i Hockey - i synnerhet om de möter Sverige - oavsett modersmål. Men de svenskspråkiga är en minoritet och med det tycks det uppstå en sociokulturell konflikt. Det där som jag talade om ovan, att språket speglar ens omvärld och att fler språk skulle berika en betyder också att språket är identitets- och mentalitetsskapande. Krasst uttryckt har vi alltså en gigantisk identitetskris här. Men vem som ska bemöta vem och hur? Jag har ingen aning. Jag kan bara fortsätta fundera.