Tähdet taakseen kätkee, meren tuleen sytyttää
Ukkosellaan vuoriakin vavisuttaa
Päivät seisauttaen öisin raivoten
- Jotunheim
Ukkosellaan vuoriakin vavisuttaa
Päivät seisauttaen öisin raivoten
- Jotunheim
torsdag 3 december 2009
onsdag 14 oktober 2009
I Finland är vissa persones identitet bara ett kulturarv?
Under seminariet för skrivandet av min kandidatuppsats i historia krävde min handledare för någon vecka sedan att jag skulle inkludera åtminstone en källa som är på finska. Märk vid min förvåning då jag inte är från Finland eller har några finskspråkiga i släkten. Nog för att jag gillar och har lätt för språk men det är långt till den dag jag kommer kunna tillgodogöra mig en veteskaplig text på finska. "Det är minsann dags att du lär dig", hette det.
Den här attityden är väldigt vanlig gentemot finlandssvenskar. De flesta lärare vid akademin är själva födda med svenska som modersmål men har på ett eller annat sätt lärt sig finska tillräckligt bra för att kunna hänga med i den vetenskapliga utvecklingen, debatter och därmed givetvis allt annat. De förväntar sig att studenterna gör det samma. Finland har två officiella språk och man måste som infödd läsa båda i skolan, oavsett modersmål men kravet på att de svenskspråkiga ska lära sig finska är otaliga gånger högre då de enbart utgör 6% av befolkningen numera.
Personligen skulle jag egentligen vilja stödja den tvåspråkiga linjen eftersom det är min fasta övertygelse att språk i många avseenden är direkt likställt personlig utveckling. Om man som svenskspråkig lär sig t.ex. finska, som ju bygger på en helt annan struktur, tror jag att man berikar sin världsuppfattning och begreppsrikedom. Genom att lära sig att beskriva sin omvärld i en ordning och med ord som kanske inte finns i det ena eller andra språket ökas förståelsen av det vi försöker beskriva och en fantastisk bredd ges det redan öppna sinnet. I den virituella världen eller över en öl skulle jag troligtvis beskriva det som "ett episkt exempel på winwin."
Men jag inser också att det inte är så enkelt. Det är lätt att tro att man får finskan automatiskt bara för att man bor i Finland men faktiskt, i de delar av Finland som klassas som svenskspråkiga är svenskan vanligare än i Sverige. Under hot om utrotning och stundande språklig död samlas man dessutom tätare ihop och stänger finskan ute. På samma sätt har jag hört finskspråkiga tala om svenskan. "Varför?" säger båda sidor, och hänvisar till att de i sina egna miljöer aldrig stöter på det andra språket. Vad hände då med de två officiella språken? Betyder det ingenting i den här frågan? För de finskspråkiga, nej. För de svenskspråkiga används lagen som ett medel med vilket man kan kräva betjäning och service på sitt modersmål, t.ex. på sjukhus. Inte för att det fungerar - vi har försökt.
Den här typen av konflikt är svår att greppa och sätta mig in i på ett emotionellt plan. Sverige är enhetligt. Vi har genom åren fått hemskt mycket inflyttning av andra grupper men om man bortser från dem och i tanken isolerar allt som ingår hos svenskarna i den svenska mentaliteten så är denna ytterst homogen; kultur, historia, språk, utseende och levnadsvanor - version 1.0. I Finland är den inte det.
Det handlar givetvis om identitet. Det är ett slitet, kulturelitistiskt uttryck, jag vet. Hur gärna jag än skulle vilja sätta mig in i finsk litteratur gällande psykologisk socialhistoria så kan jag inte det. Det är omöjligt. Saken är bara det att för en infödd Närpes- eller Vasabo kan det vara precis lika svårt. Jag kan alltid skylla ifrån mig och säga "hallå, ursäkta och förlåt men nej. Jag är rikssvensk och språkligt förtappad jämfört med en intelligent, tvåspråkig professor som du själv" och skratta bort saken. Finlandssvenskar kan inte det. Det ska bo här, leva här, fungera här och känna sig hemma här. När överheten då kommer, ser ner på en och uttalar krav på något så komplext som förtryckandet av det egna modersmålet, skulle inte vem som helst kunna få en känsla av hopplös förvirring? Jag talar inte om nationalitet eller nationalism. Alla i Finland är finnar och de hejar alltid på Finland i Hockey - i synnerhet om de möter Sverige - oavsett modersmål. Men de svenskspråkiga är en minoritet och med det tycks det uppstå en sociokulturell konflikt. Det där som jag talade om ovan, att språket speglar ens omvärld och att fler språk skulle berika en betyder också att språket är identitets- och mentalitetsskapande. Krasst uttryckt har vi alltså en gigantisk identitetskris här. Men vem som ska bemöta vem och hur? Jag har ingen aning. Jag kan bara fortsätta fundera.
Den här attityden är väldigt vanlig gentemot finlandssvenskar. De flesta lärare vid akademin är själva födda med svenska som modersmål men har på ett eller annat sätt lärt sig finska tillräckligt bra för att kunna hänga med i den vetenskapliga utvecklingen, debatter och därmed givetvis allt annat. De förväntar sig att studenterna gör det samma. Finland har två officiella språk och man måste som infödd läsa båda i skolan, oavsett modersmål men kravet på att de svenskspråkiga ska lära sig finska är otaliga gånger högre då de enbart utgör 6% av befolkningen numera.
Personligen skulle jag egentligen vilja stödja den tvåspråkiga linjen eftersom det är min fasta övertygelse att språk i många avseenden är direkt likställt personlig utveckling. Om man som svenskspråkig lär sig t.ex. finska, som ju bygger på en helt annan struktur, tror jag att man berikar sin världsuppfattning och begreppsrikedom. Genom att lära sig att beskriva sin omvärld i en ordning och med ord som kanske inte finns i det ena eller andra språket ökas förståelsen av det vi försöker beskriva och en fantastisk bredd ges det redan öppna sinnet. I den virituella världen eller över en öl skulle jag troligtvis beskriva det som "ett episkt exempel på winwin."
Men jag inser också att det inte är så enkelt. Det är lätt att tro att man får finskan automatiskt bara för att man bor i Finland men faktiskt, i de delar av Finland som klassas som svenskspråkiga är svenskan vanligare än i Sverige. Under hot om utrotning och stundande språklig död samlas man dessutom tätare ihop och stänger finskan ute. På samma sätt har jag hört finskspråkiga tala om svenskan. "Varför?" säger båda sidor, och hänvisar till att de i sina egna miljöer aldrig stöter på det andra språket. Vad hände då med de två officiella språken? Betyder det ingenting i den här frågan? För de finskspråkiga, nej. För de svenskspråkiga används lagen som ett medel med vilket man kan kräva betjäning och service på sitt modersmål, t.ex. på sjukhus. Inte för att det fungerar - vi har försökt.
Den här typen av konflikt är svår att greppa och sätta mig in i på ett emotionellt plan. Sverige är enhetligt. Vi har genom åren fått hemskt mycket inflyttning av andra grupper men om man bortser från dem och i tanken isolerar allt som ingår hos svenskarna i den svenska mentaliteten så är denna ytterst homogen; kultur, historia, språk, utseende och levnadsvanor - version 1.0. I Finland är den inte det.
Det handlar givetvis om identitet. Det är ett slitet, kulturelitistiskt uttryck, jag vet. Hur gärna jag än skulle vilja sätta mig in i finsk litteratur gällande psykologisk socialhistoria så kan jag inte det. Det är omöjligt. Saken är bara det att för en infödd Närpes- eller Vasabo kan det vara precis lika svårt. Jag kan alltid skylla ifrån mig och säga "hallå, ursäkta och förlåt men nej. Jag är rikssvensk och språkligt förtappad jämfört med en intelligent, tvåspråkig professor som du själv" och skratta bort saken. Finlandssvenskar kan inte det. Det ska bo här, leva här, fungera här och känna sig hemma här. När överheten då kommer, ser ner på en och uttalar krav på något så komplext som förtryckandet av det egna modersmålet, skulle inte vem som helst kunna få en känsla av hopplös förvirring? Jag talar inte om nationalitet eller nationalism. Alla i Finland är finnar och de hejar alltid på Finland i Hockey - i synnerhet om de möter Sverige - oavsett modersmål. Men de svenskspråkiga är en minoritet och med det tycks det uppstå en sociokulturell konflikt. Det där som jag talade om ovan, att språket speglar ens omvärld och att fler språk skulle berika en betyder också att språket är identitets- och mentalitetsskapande. Krasst uttryckt har vi alltså en gigantisk identitetskris här. Men vem som ska bemöta vem och hur? Jag har ingen aning. Jag kan bara fortsätta fundera.
söndag 27 september 2009
Karmaiseva
Jag och Anna går längs gatan, nedåt. Vi ska gå till frisören, en lyx studenter sällan unnar sig. Vi vet att det inte kommer bli så dyrt den här gången för på skylten står det "Leikkaus 14€". Vi skrattar lite och inser att kvalitén kan komma att bli lidande men skakar bort känslan av obehag. Inne i butiken finns två personer. Den ena hukar bakom disken, gör väldigt lite väsen av sig. Den andre är en ung, mörkhårig man som på halvknagglig finska avslutar arbetet med kunden han just hjälpt. Det ser inte så illa ut, även om kunden är en medelålders man och inte borde vara någon vidare referens. Jag släpper ner axlarna en aning. Anna går fram till disken och anmäler sig. Hon talar finska så att jag inte förstår men betydelsen bakom orden är uppenbar. Hon sätter sig i stolen framför den hukande personen, nu ståendes upprätt bakom Anna. Det är en kvinna i 35-årsåldern. Anna fortsätter kommunicera på finska men jag märker hur hon börjar staka sig och får problem då hon måste bli precis. Alla de där små orden som bara har med hår och frisyrer att göra. Hur förklarar man för svåra begrepp med hjälp av andra begrepp? Plötsligt hör jag hur de övergår till att tala svenska och allting börjar flyta. Jag inser att det där med 14€ börjar låta som ett verkligt fynd med tanke på att man här verkar kunna få service på sitt eget språk. Jag skänker en tanke åt Annas fallna hårtestar, dessa modiga proteinkedjor. Jag lutar mig tillbaka och låtsas läsa i en finsk skvallertidning.
Det är min tur. "Du får bara ta jätte, jättelite" säger jag och visar ca 2,5 cm mellan tummen och pekfingret (fast bokstavligen). Hon ler lite med mungipan och kontrar med 5 cm. Suck. "Okej då. Jag förstår." Sen säger jag inte så mycket utan stirrar ilsket och sammanbitet på saxen en stund. Slutligen förlikar jag mig med vad som komma skall och väljer att småprata lite istället. "Du talar svenska riktigt bra, hur kommer det sig?" undrar jag ärligt. Hon svarar inte mig, utan i telefon. Efter någon minut svarar hon mig att hon har två barn som är på väg hem själva från skolan. "Inga problem", nickar jag och stirrar på handen som separerar mig från mina hårtoppar. Hon berättar att hon bott i Sverige. Hon har familj i Linköpingstrakten. Mamma, pappa, syskon, syskonbarn. "Åh, okej" säger jag och tänker att lite harmlösa komplimanger, i brist på kommunikativ inspiration, inte kan skada och försöker vara trevlig genom att fortsätta med "det är en ganska fin stad! Åker du dit ofta?" "Nej" blir svaret.
Hur det än kom sig så kröp det under det korta samtalet, nu ett gott år och lite till sedan, fram att hon inte får åka till Sverige, att hon befinner sig här därför att hon blev utvisad. Hon studerar heltid vid den svenskspråkiga yrkeshögskolan och jobbar. Jag mådde dåligt då. Det var aldig min avsikt att snoka och jag tror att det var första gången jag träffat någon som på allvar drabbats av politik som ingen förstår. Jag satt där mitt i all separation och ångest som fyllde rummet snabbare än löpeld och kunde inte säga så mycket. Vad fan säger man? Tanken på att vara på en plats man inte vill vara för att man blivit bortjagad från en annan plats där man inte egentligen heller ville vara men kändes okej för att ens familj finns där men som ändå inte är hemma är ungefär lika svår att greppa som den här toklånga meningen.
En oönskad mind-boggle när jag egentligen bara hade lust att oroa mig över hur resultatet av engelsk kommunikation med en invandrare i Finland skulle komma att synas på mitt hår.
Det är min tur. "Du får bara ta jätte, jättelite" säger jag och visar ca 2,5 cm mellan tummen och pekfingret (fast bokstavligen). Hon ler lite med mungipan och kontrar med 5 cm. Suck. "Okej då. Jag förstår." Sen säger jag inte så mycket utan stirrar ilsket och sammanbitet på saxen en stund. Slutligen förlikar jag mig med vad som komma skall och väljer att småprata lite istället. "Du talar svenska riktigt bra, hur kommer det sig?" undrar jag ärligt. Hon svarar inte mig, utan i telefon. Efter någon minut svarar hon mig att hon har två barn som är på väg hem själva från skolan. "Inga problem", nickar jag och stirrar på handen som separerar mig från mina hårtoppar. Hon berättar att hon bott i Sverige. Hon har familj i Linköpingstrakten. Mamma, pappa, syskon, syskonbarn. "Åh, okej" säger jag och tänker att lite harmlösa komplimanger, i brist på kommunikativ inspiration, inte kan skada och försöker vara trevlig genom att fortsätta med "det är en ganska fin stad! Åker du dit ofta?" "Nej" blir svaret.
Hur det än kom sig så kröp det under det korta samtalet, nu ett gott år och lite till sedan, fram att hon inte får åka till Sverige, att hon befinner sig här därför att hon blev utvisad. Hon studerar heltid vid den svenskspråkiga yrkeshögskolan och jobbar. Jag mådde dåligt då. Det var aldig min avsikt att snoka och jag tror att det var första gången jag träffat någon som på allvar drabbats av politik som ingen förstår. Jag satt där mitt i all separation och ångest som fyllde rummet snabbare än löpeld och kunde inte säga så mycket. Vad fan säger man? Tanken på att vara på en plats man inte vill vara för att man blivit bortjagad från en annan plats där man inte egentligen heller ville vara men kändes okej för att ens familj finns där men som ändå inte är hemma är ungefär lika svår att greppa som den här toklånga meningen.
En oönskad mind-boggle när jag egentligen bara hade lust att oroa mig över hur resultatet av engelsk kommunikation med en invandrare i Finland skulle komma att synas på mitt hår.
tisdag 15 september 2009
Lauantain kaunein
Att dra iväg till Helsingfors på en lördagskväll är ungefär lika enkelt som att spontant smita över till Köpenhamn från Malmö. Har man lite planering och flyt kan man inom 2,5 timmar från kvällens början finna sig själv utanför Tavastia med ett par Karhu innanför bröstbenet och en grön, högblank konsertbiljett i näven, sådär 10 minuter in i Rotten Sounds set. Man hör dem inte, men man vet det. Dels alla runt om sig - det är liksom den kollektiva sinnesstämningen som är så hemskt påtaglig. Talet riktas mot andra men all kroppslig energi är riktad mot dörren, även från de som står stilla. Om man är uppmärksam kan man dra samma slutsats utifrån mängden öl och Jägermeister som hunnit spillas på folks skor - låt den stå i direkt proportion mot antalet minuter sedan insläpp - och nu svävar omkring och viskar lovande om kvällens möjligheter. Slutligen förnimmer man det helt konkret i fotsulorna - en svagt pulserande bas som skapar ringar på vattnet - både i Helsingfors vattenledningssystem men också på insidan hos alla som förstår.
Jag vill inte vara ovän med säkerhetsvakterna när jag är på konsert. Jag vill inte betrakta dem som någon bromskloss, motsträviga väktare av en annan kultur, fienden eller ens som tråkiga paragrafryttare. I det här fallet skulle jag väl snarare påstå att de rider på på tok för höga hästar och ägnar all energi, troligtvis genererad från missriktat självhat eller liknande psykologisk referens, åt att bokstavligen skrika åt folk. De huserar normalt i garderoben (kanske deras behov att kompensera för något tog sin början redan i denna olyckliga geografiska placering) och är de första man möter efter dörrvakten. Där tar de betalt. 2,50€. För vad? "Security, medical attention and everything else you do here." Direkt citerat ur munnen på Ladugårdsdörr Nr. 1.
Jag kan inte låta bli att dekonstruera ett sådant uttalande av den enkla anledningen att det gör mig fittigt sur att behöva punga ut obligatoriska avgifter när jag redan lämnat ifrån mig min biljett. "Security." Tavastia är troligtvis för tillfället Helsingfors mest legendariska och populära rockklubb och har öppet varje dag i veckan. Ge vakterna en vettig lön så att de slipper skrämma av folk 1000€ per kväll! Hur långt räcker 500€ per skalle anyway? "Medical attention." Den dag ställen som Tavastia erbjuder ett par stygn, fixar en axel som farit ur led eller erbjuder ens en Panodil på plats ska jag med glädje betala 2,50€. Om jag behöver det! Faktum är att jag förstår inte ens vad han menar.
Dock, min viktigaste punkt: "Everything else you do here." Driver man någon form av nöjesverksamhet, som dessutom på regelbunden basis involverar metalheads får man räkna med ett visst behov av underhåll. Det kan väl inte komma som en nyhet för någon. Alla andra ställen verkar ha insett det praktiska i att inkludera sådana avgifter i biljettpriset. Personligen skulle jag tycka det vore mycket roligare att ge pengarna för själva giget direkt i handen på Tony Foresta. Tydligen måste jag tyvärr då dela ut mynt i tusen riktningar för att försörja alla andra funktioner i konsertorganismen. Nämnde jag att vissa av dem dessutom är renodlade rövhål? Otrevligt, orutinerat, opraktiskt.
Sen fick jag en cider och en till. Större delen av Östra Nylands Metallbrigad ställde upp för intensivövning och begav sig tillsammans med en broderlig Åbostyrka ner i folkhavet. Disfear satte oss ordentligt på plats och vi fann att världen uppnått balans igen. Väggarna kan kanske inte bli våra men allt därinnanför ägdes av oss, vår extas och uttryck för beundran. Vi stod sen där och balanserade bäst det gick i virvlande cirkelrörelser och konstant absorberade av rörelseenergi från det energikluster som typerna utanför bara skulle känna som en lätt dragningskraft eller gravitation, likt patiklarna i gymnasiefysiken. Inte för att det fanns något kommunalt avfall kvar där ute.
Jag vill inte vara ovän med säkerhetsvakterna när jag är på konsert. Jag vill inte betrakta dem som någon bromskloss, motsträviga väktare av en annan kultur, fienden eller ens som tråkiga paragrafryttare. I det här fallet skulle jag väl snarare påstå att de rider på på tok för höga hästar och ägnar all energi, troligtvis genererad från missriktat självhat eller liknande psykologisk referens, åt att bokstavligen skrika åt folk. De huserar normalt i garderoben (kanske deras behov att kompensera för något tog sin början redan i denna olyckliga geografiska placering) och är de första man möter efter dörrvakten. Där tar de betalt. 2,50€. För vad? "Security, medical attention and everything else you do here." Direkt citerat ur munnen på Ladugårdsdörr Nr. 1.
Jag kan inte låta bli att dekonstruera ett sådant uttalande av den enkla anledningen att det gör mig fittigt sur att behöva punga ut obligatoriska avgifter när jag redan lämnat ifrån mig min biljett. "Security." Tavastia är troligtvis för tillfället Helsingfors mest legendariska och populära rockklubb och har öppet varje dag i veckan. Ge vakterna en vettig lön så att de slipper skrämma av folk 1000€ per kväll! Hur långt räcker 500€ per skalle anyway? "Medical attention." Den dag ställen som Tavastia erbjuder ett par stygn, fixar en axel som farit ur led eller erbjuder ens en Panodil på plats ska jag med glädje betala 2,50€. Om jag behöver det! Faktum är att jag förstår inte ens vad han menar.
Dock, min viktigaste punkt: "Everything else you do here." Driver man någon form av nöjesverksamhet, som dessutom på regelbunden basis involverar metalheads får man räkna med ett visst behov av underhåll. Det kan väl inte komma som en nyhet för någon. Alla andra ställen verkar ha insett det praktiska i att inkludera sådana avgifter i biljettpriset. Personligen skulle jag tycka det vore mycket roligare att ge pengarna för själva giget direkt i handen på Tony Foresta. Tydligen måste jag tyvärr då dela ut mynt i tusen riktningar för att försörja alla andra funktioner i konsertorganismen. Nämnde jag att vissa av dem dessutom är renodlade rövhål? Otrevligt, orutinerat, opraktiskt.
Sen fick jag en cider och en till. Större delen av Östra Nylands Metallbrigad ställde upp för intensivövning och begav sig tillsammans med en broderlig Åbostyrka ner i folkhavet. Disfear satte oss ordentligt på plats och vi fann att världen uppnått balans igen. Väggarna kan kanske inte bli våra men allt därinnanför ägdes av oss, vår extas och uttryck för beundran. Vi stod sen där och balanserade bäst det gick i virvlande cirkelrörelser och konstant absorberade av rörelseenergi från det energikluster som typerna utanför bara skulle känna som en lätt dragningskraft eller gravitation, likt patiklarna i gymnasiefysiken. Inte för att det fanns något kommunalt avfall kvar där ute.
måndag 22 juni 2009
Through this silvery body
När det luktar mat och svett och varm asfalt, tobak och öl och allt i en andetag är nog Möllan den vackraste platsen jag vet. Swallow the Suns Plague of butterflies får fungera som papperspåse i vilken man tar med sig andetagen hem och kan andas mera i när man behöver hyperartikulera.
tisdag 19 maj 2009
(P) å andra sidan.. (Östersjön).
Som en sorts fortsättning på förra inlägget.
Det finns egentligen bara en riktig orsak till varför historia känns mera levande i Finland än i Sverige. Finland äger verkligt stora, livsavgörande och riktiningsbestämmande historiska händelser och människorna som upplevde dessa finns fortfarande i livet. Sådant är fakta och ingenting som behöver ägnas mera tankeverksamhet än vad det krävs att låna Gustavsons "Nordens historia" från lämpligt bibliotek... och att läsa den.
Jag var ute och gick för någon vecka sedan och förundrades över vilken funktion den här historien egentligen har i exempelvis Åbo. En vacker stad som har massvis med offentlig konst och vackra statyer uppställda till höger och vänster. Någonstans i mitt undermedvetna förväntade jag mig att en betydande mängd ska vara bunden till händelserna 1939-1944. Varför?
Jo. Är det någon mer som minns den här? Jag gick väl i sent mellanstadie eller högstadiet när den här ångestframkallande publikationen plötsligt låg i alla rastrum och på alla katedrar och hägrade. Någon av mina lärare sa att "vi ska läsa den här för att minnas och förstå varför detta aldrig får ske igen". Det står förövrigt också i boken. Som svensk blev man alltså, som jag upplever det idag, fostrad att utöva ett sådant medlidande med världskrigets och förintelsens offer att det konstant balanserade på gränsen till skuld. Kände man inte detta medlidande, ja då förväntades man skämmas av den orsaken. Som ung och helt obekant med begrepp som "härskartekniker", "källkritik" och "historiebruk" blev man jävligt skrämd av all denna ondska och all denna skuld och frågade inte så mycket. Bland annat därför antog jag, sorgligt nog, att även Åbo - en stad i krigets mitt - i all sin vårgrönska skulle gråta och låta kriget kräva melankolisk uppmärksamhet. Men det gör de inte.
Jag bör väl säga att det är det en självklarhet att alla länder, direkt involverade eller inte, har sina egna sätt att processera Andra världskriget. Vad jag förundras över att den personliga historien är så värdefull i Finland, hur detta står i proportion till den offentliga historien och hur nytt det (fortfarande) känns för mig. Varje familj här har sin egen berättelse från kriget. Farfar sköt åtta ryssar, mormor förband hans sår. Vissa berättar medan andra håller tyst livet ut, men alla minns. Det finns ståtliga monument över kriget i alla Finska städer, även de minsta byarna, men de är inte tillnärmelsevis så dramatiska som den bild många har i Sverige - trots att det enligt all logik var fan så mycket mer dramatiskt här! Men istället för att vältra sig i ångest, panik och skuld så vilar man, kanske, i sin vunna trygghet istället. Finland försvarade sin frihet och vann den och det var jävligt och nattsvart, kostsamt och smärtsamt men det spelade roll och det är tillräckligt nyligen inträffat och tillräckligt levande för att de kollektiva minnet ännu ska präglas av någonsorts stolt ödmjukjet.
Jag har inte funderat färdigt riktigt. Det är en skild fråga varför man som svensk måste ta på sig extra mycket av världen, bara för att vi inte har någon egen historia att ty oss till och kalla vår. Men det är tokviktigt, tror jag, att i något skede reflektera över det. Sen att finnarnas uppdämdhet, leder till en hel del psykologiska och sociala otrevligheter som jag inte är sotis på... om det beror på krig eller karelska vintrar låter jag var osagt.
Det finns egentligen bara en riktig orsak till varför historia känns mera levande i Finland än i Sverige. Finland äger verkligt stora, livsavgörande och riktiningsbestämmande historiska händelser och människorna som upplevde dessa finns fortfarande i livet. Sådant är fakta och ingenting som behöver ägnas mera tankeverksamhet än vad det krävs att låna Gustavsons "Nordens historia" från lämpligt bibliotek... och att läsa den.
Jag var ute och gick för någon vecka sedan och förundrades över vilken funktion den här historien egentligen har i exempelvis Åbo. En vacker stad som har massvis med offentlig konst och vackra statyer uppställda till höger och vänster. Någonstans i mitt undermedvetna förväntade jag mig att en betydande mängd ska vara bunden till händelserna 1939-1944. Varför?
Jo. Är det någon mer som minns den här? Jag gick väl i sent mellanstadie eller högstadiet när den här ångestframkallande publikationen plötsligt låg i alla rastrum och på alla katedrar och hägrade. Någon av mina lärare sa att "vi ska läsa den här för att minnas och förstå varför detta aldrig får ske igen". Det står förövrigt också i boken. Som svensk blev man alltså, som jag upplever det idag, fostrad att utöva ett sådant medlidande med världskrigets och förintelsens offer att det konstant balanserade på gränsen till skuld. Kände man inte detta medlidande, ja då förväntades man skämmas av den orsaken. Som ung och helt obekant med begrepp som "härskartekniker", "källkritik" och "historiebruk" blev man jävligt skrämd av all denna ondska och all denna skuld och frågade inte så mycket. Bland annat därför antog jag, sorgligt nog, att även Åbo - en stad i krigets mitt - i all sin vårgrönska skulle gråta och låta kriget kräva melankolisk uppmärksamhet. Men det gör de inte.
Jag bör väl säga att det är det en självklarhet att alla länder, direkt involverade eller inte, har sina egna sätt att processera Andra världskriget. Vad jag förundras över att den personliga historien är så värdefull i Finland, hur detta står i proportion till den offentliga historien och hur nytt det (fortfarande) känns för mig. Varje familj här har sin egen berättelse från kriget. Farfar sköt åtta ryssar, mormor förband hans sår. Vissa berättar medan andra håller tyst livet ut, men alla minns. Det finns ståtliga monument över kriget i alla Finska städer, även de minsta byarna, men de är inte tillnärmelsevis så dramatiska som den bild många har i Sverige - trots att det enligt all logik var fan så mycket mer dramatiskt här! Men istället för att vältra sig i ångest, panik och skuld så vilar man, kanske, i sin vunna trygghet istället. Finland försvarade sin frihet och vann den och det var jävligt och nattsvart, kostsamt och smärtsamt men det spelade roll och det är tillräckligt nyligen inträffat och tillräckligt levande för att de kollektiva minnet ännu ska präglas av någonsorts stolt ödmjukjet.
Jag har inte funderat färdigt riktigt. Det är en skild fråga varför man som svensk måste ta på sig extra mycket av världen, bara för att vi inte har någon egen historia att ty oss till och kalla vår. Men det är tokviktigt, tror jag, att i något skede reflektera över det. Sen att finnarnas uppdämdhet, leder till en hel del psykologiska och sociala otrevligheter som jag inte är sotis på... om det beror på krig eller karelska vintrar låter jag var osagt.
tisdag 12 maj 2009
Orsakssamband
Jag har funnit en tendens hos mig själv. (Det är alltid lika roligt när man inser att man håller på med en sak och efter ett par minuters grubblande förstår sig på.) Jag studerar historia. Det där tråkiga ämnet i grundskolan som bara var årtal, årtal, årtal, ruttna ärtsoppskungar och en och annan gyttjig skyttegrav. På senaste tiden har jag skrivit ett litet forskningsarbete. I praktiken betyder detta att man sitter och mentalt förflyttar sig. Det sker likt en sinnlig föryngring, att lefva som hon läser, whar bokstav likt en secunde. Det råkar vara det bästa jag vet (ungefär som chokladglass och en iskall Sommarcarlsberg på en tysk gräsmatta). Det är bara det att den här gången har det resulterat i ett akut och snudd på outtömligt behov av att förkovra mig i nutiden.
När dagens mera tvugna tarv är avklarat sätter jag mig vid datorn. Ibland börjar dessa nutidsexkursioner på någon av de stora svenska dagstidningarnas hemsidor (SVD, DN, GP eller Sydsvenskan). Då kan det vara artiklar som denna, denna, denna eller kanske den här som jag fastnar vid. Media borttaget så brukar den här typen, tillsammans med till exempel Helena och diverse andra normalsunda bloggare kunna väcka spännande frågor som kräver uttömmande och snabba svar. Sedan sitter jag så många timmar som jag känner mig underhållen av att läsa sida upp och sida ner, titta på svtplay och fuska på YouTube, läsa foruminlägg efter foruminlägg och försöker skapa mig en bild av de olika åsikter, känslor och argument som cirkulerar i det svenska medvetandet.
Det är dock inte för mig självändamålsenligt att fördjupa mig i diverse mindfucks som Knutby, Anna Odell eller melodifestivalskandaler. Det är klart att jag njuter! Jag lär mig om viktiga saker och att saker är viktiga. Små saker, stora saker, orsaker. Jag roas och förargas och grunnar och pusslar och funderar. Men jag sover inte bättre för att jag fått det bekräftat att Zlatan borde låsas in. Så varför?
När man levt i dåtiden ett tag och tycker sig vet allt om en yngre adelherres liv och verkande i det tidiga 1800-talets Åbo så känns de där sakerna plötsligt väldigt meningslösa om det inte lett till någonting. Hur hamnade vi här? Vad gjorde vi med alla de tankar efter de först tänkts? Jätteroligt! Men ännu mera intressant: var fan är vi? Den direkta orsaken till min jakt på samtid är min hjärna försöker tala om för mig att det passar ihop. Då och nu ska liksom vara skarvlöst. Jag upptäcker ett fenomen eller en rörelse som jag intresseras av. (Antingen för att jag gillar det men allra oftast för att jag får nervfel på grund av vad jag hör.) Och jag gräver och tänker att snart kommer det, den måste finnas där, fogen. Någon jag kan relatera till, någonting jag kan förstå, ett uppslag som hänger ihop och inte enbart är förankrat i människors tro på att världen skapades ungefär 1987 kring bolån och poplobbyister.
Troligen försöker jag undermedvetet skapa mening i det håller på med. För ibland, inte alltid men ibland, känns det svårt att lära sig trivas som bakåtblickare i Sverige där en närvarande historia är lika borta som den billiga capuccinon. Man vill gräva ner Malmös Karl XII-staty för hans synder samtidigt som Sverigedemokraterna är på framfart och ingen ser sambandet! Men jag ska lära känna min fiende. Historiebruk på samtidens villkor.
(Även om jag fasthåller att jag aldrig kommer kunna argumentera ofärgat med frikyrkofjantar eller radikala feminister. Så det så.)
Det är dock inte för mig självändamålsenligt att fördjupa mig i diverse mindfucks som Knutby, Anna Odell eller melodifestivalskandaler. Det är klart att jag njuter! Jag lär mig om viktiga saker och att saker är viktiga. Små saker, stora saker, orsaker. Jag roas och förargas och grunnar och pusslar och funderar. Men jag sover inte bättre för att jag fått det bekräftat att Zlatan borde låsas in. Så varför?
När man levt i dåtiden ett tag och tycker sig vet allt om en yngre adelherres liv och verkande i det tidiga 1800-talets Åbo så känns de där sakerna plötsligt väldigt meningslösa om det inte lett till någonting. Hur hamnade vi här? Vad gjorde vi med alla de tankar efter de först tänkts? Jätteroligt! Men ännu mera intressant: var fan är vi? Den direkta orsaken till min jakt på samtid är min hjärna försöker tala om för mig att det passar ihop. Då och nu ska liksom vara skarvlöst. Jag upptäcker ett fenomen eller en rörelse som jag intresseras av. (Antingen för att jag gillar det men allra oftast för att jag får nervfel på grund av vad jag hör.) Och jag gräver och tänker att snart kommer det, den måste finnas där, fogen. Någon jag kan relatera till, någonting jag kan förstå, ett uppslag som hänger ihop och inte enbart är förankrat i människors tro på att världen skapades ungefär 1987 kring bolån och poplobbyister.
Troligen försöker jag undermedvetet skapa mening i det håller på med. För ibland, inte alltid men ibland, känns det svårt att lära sig trivas som bakåtblickare i Sverige där en närvarande historia är lika borta som den billiga capuccinon. Man vill gräva ner Malmös Karl XII-staty för hans synder samtidigt som Sverigedemokraterna är på framfart och ingen ser sambandet! Men jag ska lära känna min fiende. Historiebruk på samtidens villkor.
(Även om jag fasthåller att jag aldrig kommer kunna argumentera ofärgat med frikyrkofjantar eller radikala feminister. Så det så.)
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
